Gula löv ljuger inte.

Det går inte längre att förneka eller smita ifrån, det är höst. Inte lite, kanske eller nästan, Inte heller en försmak, en känsla eller att det påminner om höst.
Det är totalhöst och om det nu är någon färgblind stackare som har missat det så kan man istället läsa av det på folks humör. Serotoninnivån börjar sjunka allvarligt hos folk nu, arbetsplatser runt om i landet verkar ha vaggats in i en kollektiv ägglossning till den grad att man inte längre vågar ringa en kundsupport utan ringbrynja, vigvatten och hörselkåpor..

Så varför är folk så fruktansvärt bittra? De kan inte bara vara bittra på bristen på soljus, tänk på dom 33 gruvarbetarna som räddas ikväll efter en lååååång tid utan sol dom lär vara glada. Kan det vara en lösning? Stänga in oss i mörkret för att sedan släppas ut och vara glada som kalvar på grönbete. Jag personligen tycker att det är exakt vad vi redan gör, hela djävla hösten, vintern och våren sitter Klety och Plety och smider planer för vad dom skall göra på sina fyra semesterveckor, för att sen när semestern väl kommer se den rinna bort i regnflod ner i närmsta dagbrunn och gå in i en höstdepression igen.

Nu är det inte så att jag är helt oberörd av den mörka delen på året utan har i många år ätit lyckopiller över dom perioderna. Nu dom senaste åren har det varit vartannat år. Jag väljer dock att kalla dom "få arlset ur vagnen piller".
Men även utan dom så gillar jag hösten, inte bara för att den är så fruktansvärt vacker att fotografera utan för att den innebär början på min kreativa årstid. Alla vilda projekt som smidits under sommaren börjar ta form och flitens lampa tänds åter i verkstaden.

Jag menar inte att man bara skall leva för kommande årstid utan att man får se något gott i den som kommer och den man befinner sig i. Man kan inte leva 52 veckor för att ta vara på 4 av dom.
Lever man för dom fyra veckorna så får man så mycket förväntningar om just sommaren så när den väl kommer så är det som om portarna slår upp på Ullared med superrea, när sedan hösten knackar på är det som när brevbäraren släpper ner deklarationen med århundradets restskatt i din brevlåda. Man får portionera ut lyckan lite grann, människan är helt enkelt inte gjord för att hantera stora portioner lycka för då skall man ha mer.

I all stress glöms dom härliga stunderna bort och minnena som man tänker tillbaka på blir diffusa och skeva, om man varit på för många uteserveringar så kan dom även bli mörka (påminner om att fotografera med linskyddet på).

Varför inte tacka av sommaren för att den i alla fall försökte, lite som man säger till den anställde på sitt företag som just fick sparken att det finns säkert något annat bra jobb till dig. Jag brukar i slutet av sommaren när folk i regel brukar hålla andan och undra om det här var den sista fina dagen på sommaren vara vaksam för den här speciella dagen och se den som ett värdigt avslut. I år var det när jag fotade en spelning uppe på ett tak på avenyn i Göteborg. Det var en VIP inbjudan för en tidning, det var gratis öl och tilltugg. Bandet som spelade gav allt och när jag fotade dom så var bakgrunden en vacker solnedgång över Göteborg. Då kände jag att det var en värdig avslutning på sommaren och jag gick in i "höstmode".

Detta inlägget börjar nu tappa all kontext, så jag beger mig ner i köket och lagar iordning en sjuhelvetes viltpanna med ALLA återstående kantareller så att min höstsjuka fru får vara med och fira av sommaren.
Så av med skyglapparna och välkomna hösten för oavsett hur lite eller mycket du gillar den så är den här för att stanna.

Det är i alla fall min version av det hela.



en Bild ifrån spelningen som avslutade sommaren.



Bandet Up North som bjöd på en härlig spelning.









Och några ifrån sent på sommaren..

Fridens Liljor L