Fummuluss klantarslus..

Min fru är klantig.
Inte lite klantig utan sådär papphammarklantig, jag skulle vilja gå så långt som att säga att om du sätter henne i en madrasserad cell med en bomullstuss och en kudde så kommer hon ändå skada sig. Jag är dock av den naturen så att jag tycker det är så charmigt att jag när hon ligger i en hög och skriker efter att ha trillat på en toffla att jag inte kan låta bli att skratta. Givetvis efter att jag har försäkrat mig om att hon inte är allvarligt skadad. Utan att överdriva så händer det så ofta att när hon slår sig så brukar hon skrika en kort sekund för att sedan ropa:

-Jag överlevde!

Detta för att jag skall slippa springa upp ur soffan, det är kärlek det.

Men ändå!!

Så kommer hon inte i närheten av mig, inte en chans.
Jag har lyckats med så otroligt klantiga saker så att det finns inte i världshistorien. I min skolgång blev jag mobbad för det på riktigt, men allteftersom jag blev äldre så kom jag till insikt om att eftersom jag ändå inte kan göra nått åt det så får jag väl axla rollen som clown och bjuda på det.

Så jag bjuder på ett axplock här, om du som läser detta känner mig och tycker att jag utlämnat nån smaskig historia så är det ok att skriva det här. Jag är inte uppfostrad för att skämmas ändå.

* Jag har på sista dagen på ett jobb jag hade i när jag var 20 skallat av en planka då jag försökte flyga med en lyfttravers, den bulan var inte på låtsas men det blev en liten flygfärd ändå. När jag tänker tillbaka på det så var det kanske inte så genomtänkt då hur landningen skulle gå till inte var med i beräkningen.

30 min senare så tappade jag ut chefens kakburk på golvet. Då fick jag en världens bästa kommentar av en finsk kille som kunde mycket lite svenska, den löd på knacklig svenska:

-Trillar du ofta i livet?

* Jag har sprängt en hundbajskorv med en nyårssmällare för att upptäcka att stubinen brann av för fort, jag antar att jag inte behöver gå in på detaljer.

* Jag har i lågstadiet fastnat i en gungställning så hårt så att två st pinsamt lite äldre tjejer fick bära upp mig ur den. Ytterst pinsamt.

* Jag har vid ett tillfälle mitt på dagen lyckats cykla på en dam med min cykel. Hon hade dock vänligheten att grensla cykeln så att mitt ansikte mjukt landade mellan hennes bröst, och bröst det hade hon kan jag säga. detta måste ha varit när jag gick i dagis.

* Jag har på samma cykel tävlat med en äldre kille om att cykla ner för en låååång backe utan att bromsa en enda gång med resultat: stukad arm, sprucket käkben och sju stygn på hakan.

* Jag lyckades i förrgår att slå mig själv i huvudet med en gitarr.

* Jag har sågat mig i låret med en motorsåg.

* Jag har borrat ett 5mm borr genom min tumnagel.

* Jag har åkt ner för kurvig backe i en kundvagn, detta avråder jag speciellt för då dom är jättrsvåra om inte omöjliga att styra om man sitter i dom.

* Jag har av misstag krossat fönstret till verkstadsdörren två gånger, detta till skillnad mot min fru som bara lyckats slå sönder vardagsrumsfönstret en gång.

* Jag har kört om en civilpolis på felsida 30km/h för fort på felsida med en avställd bil. Jag har fått mildare utskällningar i livet kan jag säga. Så akta er för Boråspolisen, känsliga rackare de där.

På grund utav risk för att bli tvångomhändertagen så slutar jag här.
Man behöver dock inte släktforska länge för att hitta genen som jag ärvt (hej pappa)

Han har lyckats med att trilla egenom ett ladgårdstak och landa mellan kossorna och trilla ner från taket på en lokvagn.

Så tack för att du har spridit så mycket glädje åt min omgivning och planterat en gen som har gett mig mer ärr än Börje Salming.

Kan avsluta med att förklara varför jag om på att skriva detta inlägget. Idag lyckades jag klämma mustachen i en fjärrkontroll och klämma mig på en medicinburk.

nu ska jag spänna fast mig på en madrass och invänta morgondagen, vem vet vad den bjuder på.

Sagan om den sabeltandade ruggugglan.

En gång för mycket länge sen i en galax långt borta (Kungälv 2 mil norr om Göteborg) så
gjorde husbonden sig redo för att lämna byn för att bege sig in till den stora staden med sin motoriserade droska. Frun i huset valde däremot av irrelevanta skäl att stanna hemma. På sin väg ut ifrån sina domäner kontrollerades i sedvanlig ordning att locket låg på brunnen på ett korrekt sätt. Boskapen räknades in och blev som så många gånger förr 2st katter och 1st huspindel. Då bestyren var avklarade så började resan mot staden Göteborg.

// Jag avbryter här historien ett ögonblick för att berätta att jag hoppar en bit in i historien för att skona min läsare. Eftersom den moderna människan inte kan läsa långa stycken av text utan att kontakta en torr revisor som hjälp så är det nog bäst så.

och så tillbaka till sagan om den sabeltandade ruggugglan......

Husfrun kände sig nog aningen ensam i soffan, katterna var troligtvis i full flärd med att rengöra sina anus och var således inget vidare sällskap för en kärlekskrank husfru. Eftersom aktiviteter som att täta läckande fönsterfoder i huset ansågs vara en syssla för folk lägre ner i samhällsstegen, så hade alla planer om dess utförande förpassats till den nu lifsfarligt höga högen av "sakersombordegöraslappar".

En del påstår att högen nu var så enorm att den hade en egen dragningskraft, rykten går också om att denna tingests dragningskraft var så stark så att den sög i sig planeter och mindre solsystem. Men eftersom detta inte kan bevisas på ett rättvist sätt så kommer den ta en mycket liten plats i resten av sagan.

För att återgå till delen om husfruar, läckande fönsterfoder, dåligt kittade fönster och ruggugglor(tror att jag hamnar högst upp på google om man skriver dessa element i sökrutan) så var huset ovanligt kallt denna dagen, dels för att vinden från söder förde med sig Götaälvs kalla luft på en resa genom oisolerade väggar och dåliga tvåglasfönster.

Eftersom katterna fortfarande utförde nån slags oral rektoskopi till ljudet av den vinande sydvinden fick till slut frun nog. Hon plockade upp sin fjärrpratare (man kallade mobiltelefoner för det förr i tiden)och slog in makens nummer.
Samtalet som utspelades startade en kedjereaktion som började med att frun förklarade att hon kände sig lite rädd och att hon tyckte att hon eventuellt hade hört något konstigt ljud. Om nu husbonden hade varit lite smart och tröstat sin fru med löften om att inte liemannen stod utanför dörren så hade denna saga aldrig skrivits.

Resultatet av en googlesökning på orden husfru , läckande fönsterfoder, dåligt kittade fönster och ruggugglor hade på sin höjd resulterat i träffar på sidor för husrenoveringar och diverse sidor av pornografisk natur. Troligtvis också en länk med "köp din husfru på tradera nu".

Men nu blev det inte så istället för att förklara att ljudet bakom huset var brandstegen som slår mot husväggen (plats 826491 i att göra högen) så fabulerades en historia ihop. Husbonden berättade då att det kunde vara den sabeltandade ugglan som förde detta oväsen, vidare förklarades att denna art häckade så här års och hittades oftast runtomkring älvar. Den sabeltandade ruggugglan var också känd för sin otroligt smidiga kropp som kunde pressas sig själv genom dåligt kittade fönster och trasig fönsterfoder bara med hjälp av sina sylvassa huggtänder.

Var detta så smart då? Svaret på den frågan behöver man ingen magisterexamen i psykolgi för att räkna ut.
Var det kul då? Både jag och nej, husbondens vänner tyckte det var roligt. Synd bara att dom fick glädjas åt det i ensamhet då husbondens droska avgick norrut mot Kungälv direkt när samtalet avslutades.

Jag tror att man kan använda ett talesätt som jag kom på för ett par år sen:

Den som kastar skit på brinnande fågel får brinnande skit tillbaka.

Man kan också använda ett som jag kom på alldeles nu:

Den som binder ris på galen bäver får fälla timmer med löpskor på.

Jag letade febrilt efter en bild på en uggla, då en sådan ej finns att frambringa så hoppas jag att det går bra med en bild på en hund som har stukat båda öronen och är väldigt ledsen över detta.


God natt.

Edit:

Jag testa givetvis att googla orden och gissa vad reultatet var?

Ett rop ifrån botten av graven.

Hej. Kommer ni ihåg mig? Jag är en neurotisk, hypkondrisk och konfliktssökande kille (gubbe) på 32 jordsnurr. Jag gillar att spy upp mina bittra betraktelser av något som inte nödvändigtvis var av bitter karaktär på försvarslösa bloggläsare. Gillar lugna hemmakvällar där jag gärna försöker smitta min fru med min hypokondri. Promenader i skog och mark är också trevligt sålänge jag får någon personlig vinning av det, dvs helst för mig själv.

Låter trevligt va? Nu var det inte riktigt så min profil såg ut på den siten som förde ihop mig och min fru, men om det finns ställen/situationer som bör ljuga i så är det väl ändå:

1: Kontaktsidor på nätet
2: Anställningsintervjuer (hejsan chefen)
3: När det står en ful herre med en pejlingsutrustning utanför din dörr med frågan:
-Har du betalt din tv licens?

Men emellan alla bittra rubriker och sura blogginlägg så är jag glad.
Glöm inte att ni är här av egen fri vilja och om ni inte hade varit beredda på att läsa skiten så skulle ni nog sitta och läsa lögner på Aftonbladet istället.

Så varför börja skriva efter ett sån långt uppehåll?
Har bitterheten blåst bort med det nya året som kom?
Är det ett år med nya möjligheter som folk utan framtidstro brukar säga?.

Nejdå. Jag är lika bitter som vanligt emellan varven, men med skillnaden att jag idag behövde släppa på övertrycksventilen. Det är viktigt att göra det ibland, annars smäller det. Kolla på alla självmordsbombare, troligtvis folk som borde börja blogga istället för att spränga sig själv i luften.

Så likt den isländska vulkanen med ett namn som inte går att stava men låter som en riktigt jobbig sjukdom på ett riktigt jobbigt ställe så får jag nu ett utbrott.
Så min aska täcker nu mina läsare och lämnar dom med dammlunga och en vy över ett kontrastlöst samhälle.

Nu skojade jag iofs bara i ett test om hur långt ni orkade läsa. Jag är inte såååå bitter men jag låter Kissie och blondibella skriva gulliga bloggar medans jag inriktar mig på det onda här i livet. tyvärr så har jag nu troligtvis tappat dom läsare som inte orkade vidare. Då får jag tacka för den här tiden och hoppas att ni hittar till en trevligare blogg. Till er som är kvar (Pappa, Heffler och chefen) så får jag tacka för tålamodet.

På tal om att täcka landskap, så skulle jag vilja fråga om ni har märkt att det som en gång var äcklig snö nu har blivit ännu äckligare is täckt av ett omöjligt äckligare lager av vatten? Men det finns positiva saker med det, som att folk äntligen slutar skriva hur vacker snön är på sina statusrader på Facebook. Men om ni fortfarande tycker att den är vacker så är det bara att ta på våtdräkten och komma hit med länspump och ishacka och insupa det sista den här vintern har att bjuda på.

Men det bästa är att den onda varelse som kör plogbilen utanför mitt hus äntligen kan sluta med det, så ledsen grabben, du lyckades inte i år heller. Du måste helt enkelt lyckas med mer än en 1,5m vall av snö framför min uppfart för att bryta min rygg.

Nu skulle jag egentligen runda av detta inlägget med en bild på snön utanför, men eftersom jag troligtvis skulle ha trillat och skadat mig och kameran på min skridskobana/parkering så postar jag istället en bild på en hund som istället för att fullfölja sin tävling i agility satte sig och klämde ut en kabel av astronomiska dimensioner strax innan målgång. Om det var dåliga tävlingnerver eller om han bara beslutade sig för att skita i det, förtäljer inte historien. Men jag kan lova att det var roligare att se ägaren och publikens reaktion än vad det har varit att läsa detta inlägget.


Bilden är tagen på Svenska mässan idag under en tävling.

Nu skall jag bege mig ner till vardagsrummet och ta mig en whiskey och se om man kan smälta snö med arga blickar.