En vän av oordning

En enkel filosofi som jag lever för är att om man har oordning hemma så gör man ett studiebesök på ett ställe som är värre för att ta död på samvetet. Dagens studiebesök var ett kolonilottsområde vid Hjällbo. Min fru undrade nämligen om vi inte skulle åka iväg och fotografera runt det stället som vi hade åkt förbi så många gånger. Anledningen till det plötsliga intresset var nog att vi hade kommit överens om att dammsuga hemma idag. Jag kan inte påstå att jag var sen med att plocka ihop kameran och låta dammsugaren bli ett med dammet.

Ljussättningen var väldigt fin och det låg en mysig dimma över hela området.
När vi parkerade bilen i lergropen bredvid en stulen Saab,utanför området så slogs jag över att jag hade räknat med att det skulle vara gamla tanter som heter Rut grävandes i trädgårdslandet med en rykande kopp kaffe bredvid. Men det jag såg var att där satt ett bra gäng med gubbar som såg ut att komma från mellanöstern nånstans. Rut gick inte att finna, inte heller kaffet.



I mellanöstern lever väldigt många på jordbruk och om man för en stund sätter sig in i deras sits så börjar jag fundera igen. Att komma som flykting till det här landet som är en orgie i sociala instanser, försäkringskassor och arbetsförmedlingar som alla har en sak gemensamt. Inget av det bygger på sociala kontakter utan bara ett irrvarv av byråkrati. Du kommer ingen vart på arbetsförmedlingen med en ogräshacka. Då känns nog en förfallen kolonilott mer som hemma. Jag fick genast samma känsla som jag hade i slummen i Mumbai. Där är man nöjd över det man har, man värderar sina vänner och familj över allt annat. Jag kan vara stolt över mitt hus och bil, dom är stolta över att grödorna växer i trädgårdslandet.
När jag orienterade mig runt i området så kändes inte dammtussarna hemma så jobbiga längre.





Stanken från gödslet stack lite i näsan men ett lugn infann sig.
Vart man än vände sig så såg man tecken att här har folk gjort väldigt mycket av väldigt lite. Kontrasterna var enorma, en uppsnurrad gunga på en ställning i förgrunden, en elstolpe med skylten "livsfarlig spänning" i bakgrunden. Ett gäng ungar spelar badminton i trädgården bredvid.




Återigen kände man sig lite som i Indien, Där filosofin är lite enklare.
Ett tak av pressening är också ett tak, Ett snett staket är fortfarande ett staket.
Vill man ha det på ett speciellt sätt så har man det så, man är också förbannat stolt över det. Man låter inte någon annan sätta sin standard.






Särskilt städat är det inte. Men i trädgårdslandet är det fint. Återigen
så väger det tyngst, Jag kan inte påstå att jag är en vän av nedskräpning men jag kan förstå det ändå. Jag flydde ju just från städningen själv så jag är inte rätt man till att döma någon.



Med ett leende så begav jag mig till bilen igen. Glad över det jag har men samtidigt med en önskan att man skulle värdera dom enkla sakerna i livet, Det är ändå dom som är viktigast men tyvärr också dom sakerna man tar för givet. Jag tror att jag skulle klara mig utan våra fem bilar. Men utan personerna runt mig så är jag inte lika säker på att jag skulle klara mig.

Så ta och gå ut och krama dina grönsaker, Har du inga så går dina vänner lika bra.

Krig på Tapasfronten!

På många fronter är människan givmild, i vissa fall även när det gäller mat.
Där har dock jag ett stort problem. Detta diskuterades idag när jag och min fru åt Tapas på en restaurang, jag kan bara inte dela mat med någon.
Annars tror jag att jag uppfattas som en givmild person. Men har du nångång sett ett lejon äta en antilop eller liknande, Just det ETT lejon! Det är inte så vanligt att han säger till resten av klungan: "kom igen nu, det finns mat till alla". Lite av den uppfattningen är jag av med, tex om Min fru frågar om jag vill dela på en pizza. Man delar inte en pizza med mig, Man äter upp halva MIN pizza.

Åter till tapasincidenten. Jag plöjer som vanligt igenom menyn och väljer ut dom fetaste rätterna, sätter mig sen för att vänta på min frus minutiösa arbete med att komponera sina mål. Att se henne (och hennes syster med för den delen) läsa en tapasmeny är att som att se en dyslexier lösa korsord. När hon/dom har bestämt sig kommer alltid frågan om vad jag har beställt och om att det inte borde gå att komponera ihop på ett annat sätt. Tex om du tar 1,4,7,15och45 så tar jag 2,3,6 och vitlöksbröd så kan vi dela på 1,7 och 6.

Är det ett sudoku vi löser eller beställer vi mat tänker jag då.
Jag hade en bra setup innan det blev matematik av det. Sen vet jag innerst inne att jag skulle vinna på det, när det kommer till att äta så är jag överlägsen. Det går fort och kvantiteterna är det inget fel på heller. Min fru äter dessutom lika mycket som en magsjuk Guppy. Men det är en bit av kontrollen som jag tappar, tänk om mina flottiga bläckfiskringar råkade bli två korslagda spenatblad med en droppe olivolja på! Eller att jag får kalla drakögon spända i mig när jag råkar passera 33% på potatisen. Nej säger jag, jag tänker fortsätta att bygga barriärer på tapasborden. Mycket i livet kan jag dela, som ekonomi, möbler sjukdomar och husdjur.

Men för er egen skull rör inte min mat!

Varm i kläderna.

Har jag inte blivit på bloggandet. Inga inbjudningar till tv-shower, har varken träffat Blondibella eller bloggaren som ser ut som en tågolycka i käften.
Men jag är glad ändå.

På tal om varm i kläderna..




Denna stackaren blev nog varm i kläderna. Bilden är tagen från Tycho Brahes lilla fästning i Gränna. Jag tyckte så synd om honom. Även om inte landskapet syns på den lilla bilden så kan jag säga att oavsett vart han var på väg så hade han långt kvar.
Så i rädsla av att han eventuellt skulle dö av utmattning eller tristess så förevigade jag det med en bild. Det skulle kunna vara bra om Efterlyst skulle ta upp fallet, tänk er vad häftigt att få sin bild publicerad i efterlyst.

Jag tycker det i alla fall bör betänkas, att om man skulle veta vilken kraftansträngning man står inför när man står mitt i skiten så skulle man nog spontandö. Oftast är det ju inte man själv som ser det, utan omgivningen.
Mannen på bilden tex hade nog inte en aning om vad han hade framför sig. Hade han vetat det så är jag övertygad om att jag skulle ha fotograferat ett lik.
Men han trampade glatt på. Om det inte hade blåst så mycket så hade jag nog hört hans glada visslande.

Så om ni ser en medmänniska eller motmänniska som står inför sin livs ansträngning, upplys då inte stackarn om det ni ser.

Skulle ni göra det ändå, så glöm inte att ta ett kort på eländet.

Rostig

Lite som den här bilen.



Helt utan pardon drog vintern från helvetet in. Efter att ha visat hela gräddan på klimatmötet att globaluppvärmning kan vara lite överdrivet, så lämnade den oss begravda under ett snötäcke som vi sällan skådat. Det lät lite dramatiskt det där, och framförallt osant. Jag och min fru satt på ett plan till Indien. Väl där gottade vi oss över hur kallt ni hade det medans vi svor över hur vi brände oss på sanden.
Den kontrastlösa vintern kändes långt borta när vi promenerade runt i färgernas land.



Vi var dessutom i vår enfald helt säkra på att vi skulle komma hem till ett slaskigt Göteborg efter tre veckors smekmånad. Vad vi blev chockade när vi kom hem. Det såg ut som om nån hade lindat in hela Sverige i sockervadd. Så även vi fick känna på atomvintern.

Jag gillar iofs vintern med, men den saknar det där lilla extra. Värmen!!
Den är vacker men jag nöjer mig nog att se den på bild, så ett par bilder knäpptes innan jag sprang in igen för att vänta ut den sega vintern.



Så vad har detta att göra med en rostig bil?
Jo liksom bilen som blev täckt av vintern så blev den lite rostigare, men man märker det inte förrän vintern har dragit förbi och snön smällt.

Exakt så känner jag mig nu. Jag är nyligen upptinad men fortfarande kall.
Jag är rostig och rasslig men i alla fall inte fastfrusen.

Exakt som den gamla bilen..

Stapplande steg.

Håll med om att det kan verka konstigt att man startar en blogg om man är så "skrivtrött" Så att man knappt orkar skriva i sin deklaration. Sen är iofs deklarationer ångestframkallande på sitt eget speciella sätt.
Men det vore synd att förstöra sitt första inlägg med att prata deklarationer.
Sånt har man revisorer till, och alla vet hur roliga dom är.

Varför starta blogg då?
Det finns personer som säger att jag tänker för mycket.
En del av dessa personer får dessutom en ordentlig lön för att göra den analysen, så dom har säkert rätt. Resten gör den analysen gratis när man glatt förmedlar sina tankar till omvärlden.
Hursomhelst, Tankarna måste ju komma ut. Annars mognar dom inte, det blir lite som att dricka en 15-årig whiskey 15 år för tidigt.
Så alternativen till bloggande (vilket jag har haft en del förutfattade meningar om)
är att skriva låtar om mina tankar. Det skulle bli många låtar, så det överlåter jag till Ulf Lundell och ni vet hur rolig han är.

Den riktigt stora sparken i röven som fick mig att komma igång var när en av mina chefer idag ringde mig för att förklara att han gillade mitt sätt att formulera mig på Facebook.

Tack sa jag och startade genast denna bloggen. Så tack Stefan för sparken och tack på förhand ni som läser.

Edit.
Då vissa kompisar läser mellan raderna och oroar sig för min hälsa så känner jag att jag måste förtydliga mig.
Stefan sparkade mig varken fysiskt eller anställningsvis.