Socialt godkänd sodomi ock konsten att undvika svett.

Tänkte testa om en maffig rubrik kan få min besöksräknare att snurra. Tror ni att det funkar? Men för er lustsurfare som råkade googla er hit så måste jag göra er besvikna, detta inlägg handlar om något helt annat.

I helgen gick nämligen Göteborgsvarvet av stapeln och av någon anledning så var jag där. Inte för att springa utan för att det efter loppet bjöds det på grillfest, så ett par pilsner kastades ner i kameraväskan och vi styrde kosan mot Göteborg.
Det är väl allmänt känt att detta lopp är en folkfest i Göteborg, men man måste nästan vara där för att förstå.

Försöka förstå i alla fall, Förstå varför 71 597 löparna lämnar sina hem 500kr fattigare för att avverka 21km i stekande solsken. Ni kan säkert räkna ut med arslet och en krita att jag inte tycker att löpning är en intelligent träningsform. Jag tycker däremot inte att löparna är ointelligenta bara lite konstiga. När man ser dom komma som en buffelhjord löpandes ner för gator och torg så slås jag över att minst var 20:e löpare ser ut som att dom skall trilla ner och dö vilket steg som helst, då står vi ändå bara ett fåtal km från start. Det ser ut lite som om livet rinner ur dom i samma hastighet som svetten pressar sig ur deras hud.





Tillbaka till rubriken då.
Om jag skulle ställa mig på Götaplatsen och smiska min svettdränkta kropp med en ridpiska så skulle följande saker inte hända till skillnad från att om jag sprang
Göteborgsvarvet.

1: Spårvagnarna skulle inte läggas om för att inte störa min aktivitet.

2: Små söta grilltält som serverar mat och dryck skulle inte ställas ut.

3: Svt skulle inte direktsända min aktivitet ´(möjligtvis tv4nyheterna och Efterlyst)

4: Våran ordningsmakt och publik skulle inte tycka att är ok om jag samtidigt uträttade mina behov i dom uttvättade svettiga shortsen.

5: Det hade troligtvis inte klassats som ett folkjippo (Kanske av några försupna (raggare)

6: Min familj hade INTE och jag upprepar INTE stått och hejat på.



Listan kan göras lång. Det jag vill ha sagt är bara att i mina ögon är det en lika ointelligent aktivitet, dessutom en skrämmande liknande aktivitet på många sätt.
Eftersom jag inte lägger ut bilder på mig själv här på bloggen så får ni ta mig på mitt ord när jag säger att jag inte är otränad. Jag är heller inte rädd för att bli svettig även om rubriken säger annat. Men det är hela apparaten runt det här loppet är jag oförstående till. Det är ju lika spännande som att se gråsparvar para sig.



Där ljög jag lite igen, det var lite spännande att gråsparvarna idka samlag. Inte särskilt romantiskt och total avsaknad av förspel.

Dagens höjdpunkt förutom ölen va ändå att se havet av väskor som löparna la på grusplanerna vid starten. Det här är lite av ett av fälten.



Dom senare startgrupperna fick nöja sig med enklare förvaring.



Det däremot rätt hårt att springa i rökdykarmundering, hårt men inte så smart.



Även dom som kollapsar vid spurten fick komma i mål.



En löpare får en lyckokram av människans bästa vän.



Tänkte faktiskt skriva en meningsfullt inlägg om denna absurda aktivitet, Dock så gör skrivkrampen sig påmind. Sen att jag har en ond finne i pannan gör inte saken lättare.

Fridens liljor.

Hur en katt tänker del 7

Vilka har inte någon gång tittat på sina katter och undrat över hur dom egentligen tänker?
Detta gjorde att jag för ett par år sen började fotografera dessa händelser och lägga till vad jag tror att dom tänker i form av pratbubblor. Jag började lägga upp "Hur en katt tänker" serierna på facebook, och dom verkar vara populära. . Detta är alltså del 7, om ni vill se mer så får ni hojta till. Samtliga serier är fotade i mitt hus med aktörerna Lorenzo Jamar (grå/vit) och Sir Fräz (beige)

påhälsning av 30-talet

Året är 1939, Adolf Hitler hade efter att ha stökat runt i Polen och Tjeckoslovakien lyckats dra igång andra världskriget. Kriget skall ha börjat med invasionen av Polen och Tjeckoslovakien, om det låg andra anledningar bakom som tex en vild krogrunda kan man bara gissa. Herr Adolf satt nog och trimmade mustaschen och smörjde in den med minkfett funderandes på om han gick för långt den där dagen i september. För att vara mer exakt så var det den första september. Eftersom herr Adolf saknade Facebookprofil så kunde han helt sonika inte uppdatera någon statusrad. Men om ni tror att detta hindrade nyheten att spridas så tror ni fel. Nyheten om andra världskriget spreds som en klamydiaepedemi på ett somarläger för promiskuösa tonåringar. Det tog inte lång tid innan ordet nådde dom två snickarna i Kungälv, Dom var just i full flärd med att sätta upp en vägg i huset som dom byggde.

"tysken kommer" ropade Sture.
"vafan skall han göra här" svarade Bertil som denna dagen hade fått i sig ett par Pripps för mycket.

Han kommer för att ta våra förnödenheter för nu är kriget igång, fortsatte sture uppspelt. All vår spik, Masonit och spånskivor kommer tysken bygga utedass av. Sture var nu så uppspelt så att pennan som han hade bakom örat föll ner och landade i sågspånet som skulle utgöra isoleringen i huset.
Nu vaknade Bertil till, Reaktionen låg dock långt inne. Han var inte känd för att tänka snabbt, vissa påstod att det var för att han blev tappad i ett betonggolv som liten. Han öppnade en ny pripps och kastade kapsylen i sågspånet.

"Tysken kan bryta dom här trådspiken ur mina döda fingrar" Han tog upp en näve spik och kramade dom i handen. Sture sken upp, han hade alltid känt sig trygg i närheten av Bertil.

-Vad ska vi göra då? sa Sture
-Vi ska använda allt material som vi har till det här huset, Det skall inte bli en spik kvar.

Sture funderade över logiken i det han just hörde, men han spikar ju hellre lite mer än att låta tysken använda det till utedass.

- Vi kan prata med Kenta och Frasse så kan dom hjälpa oss att spika upp all spik!
Vrålade Sture.

Bertil försökte tänka igen. Frasse tappade synen när han drack träsprit för ett tag sen, men trådspiken har ju så stora huvuden så att dom borde han träffa ändå.

Så kom det sig att dessa fyra herrar spikade dagarna och kvällarna i sträck.
Nån tysk kom emellertid aldrig. Men huset stod klart och stabilt blev det.

Vad vill jag ha sagt med det här då?

Jo när jag idag rev denna väggen så höll jag på att svimma när jag drog av tapeten och upptäcker:

3 Lager Masonit
6 Lager tapet
1 till 2 Lager Tretex (typ av spånskiva)
ca 2 Miljarder trådspik.

Jag förstod då att det måste ha varit minst en snickare som var blind, en förståndshandikappad, en Alkoholiserad snickare och en arg snickare för att få ihop en sån djävla vägg. Jag vet med säkerhet att det ransonerades med saker i krigstider men dessa snickare hade ingen ransonering med spik i alla fall.

Hur mycket av det är sant då?

Ölkapsyler hittade vi ett bra gäng när vi bröt upp golvet i köket för ett tag sen.
Snickarpennan låg också i sågspånet.
Bildbevis på "snickarglädjen" har ni här.


Att Adolf skulle ha en facebookprofil har jag svårt att tro.

Just delen med att han smorde in Mustaschen med minkfett kan vara en produkt av min perversa fantasi.

Resten är bara min version av det hela.

-

Gammal skåpsmat från Goa.

Hittade min text som jag skrev i Morjim som ligger i Norra Goa.
Detta är ingen novell utan exakt så som jag kände den stunden.
Den resan gick stundvis i tankarnas tecken. Om det berodde på att jag var nygift eller att jag befann mig i paradiset låter jag var osagt. Lägger även till ett par bilder på
exakt det stället som jag befann mig på när detta utspelades en natt i Januari 2010.



Ett fullständigt dån av ljud möter mig. Var för sig klart hanterbart, men tillsammans ett dån.
Syrsor, ryssar som festar till något som låter som porrfilmsmusik. Ett par hundar slåss så pass nära att jag fick dom båda i knävecket. Skrek till av rädsla men blev snart lättad över att dom var upptagna av att bita varandra och inte mig. Rädslan la sig fort och ersattes av min vanliga ångest som gnagit i mig under dagen. Men varför ångest? Jag är i paradiset som alla talar om, Är det min rädsla över att min fru ligger matförgiftad men vid gott mod i hyddan? Uppvaknandet efter hundarna fick mig på andra tankar. I samma stund som min rädsla kanaliserades mot dom försvann mina egna spöken..



Jag bestämde mig för att gå vidare mot ett speciellt ljud. Långt borta överröstades ryssar, hundar och syrsor av basgångar. Alla med en medioker språkförståelse förstår att GOA-techno kommer från GOA. Detta pratar folk om som hippies på 60-talet pratar om woodstock, Så om man är i GOA och hör GOA-techno från en strand i idylliska paradiset borde man inte gå dit då?
Förvånande nog så vägde jag en stund innan jag beslutade mig för att plocka med mig kamera, plånbok och cigaretter och följa basgångarna.

Där den röda grusgången blev mjuk sand stannade jag för att lokalisera ljudet. Jag hade tydligen iom min placering lyckats isolera bort ryssarnarnas festande.. Hundarna hade nog kommit till nått samförstånd i att man inte slåss på paradisöar. Jag själv stod i ett vägsjäl, Antingen gå ner till stranden där jag hittar. Det är ca 100 meters omväg. Eller bara ta sikte och gå bakom alla beach-shacks, med fördelen att jag slapp ha dåligt samvete att jag inte stannar på varje schack och köper en öl trots alla påhopp från ägarna. Fumlande på kameran med att tända AF-lampan så jag ser vart jag sätter mina fötter upptäcker jag att det är lönlöst att få igång den. När jag ger upp tillslut så slår det mig. Jag är så rädd för bakteriefloran i paradiset så att jag dränker mina händer i alcogel innan jag tar en snus. Men att stå mitt i en kolsvart tundra full av löshundar insekter och kanske folk som gärna hade haft min kamera om dom bara var där skrämmer mig inte. Varför?

Jag fortsätter att gå mot ljudet. Tänker på när jag var ung och gick på ravepartyn. Där snackades det om dom otroliga festerna på goa. Man såg upp till dom coola killarna som varit där. Samma beundran som unga hippies hade till “dom äldre” som minsann var i woodstock.
Jag som har mina rötter i den elektroniska musiken borde med andra ord vara väldigt nära paradisets paradis. Spänningen uteblev dock eftersom verkligheten försvann samtidigt som sanden tog slut.
Jag stod nu mitt i sandväxterna och syrsorna överröstade för första gången basgången. Jag fick helt enkelt tänka om och orientera ner mig till stranden igen. Efter att ha artigt avböjt en öl på första shacket så stod jag nere på stranden och blickade bort över den kilometerlånga stranden.


Här nånstans började tankarna som fick mig att göra ett val som jag aldrig hade förlåtit mig själv för om det inträffat för femton år sen. Jag började väga om det var värt att gå hela vägen bort.
En hotellägare som jag träffade i början på veckan förklarade att i Morijm är det nästan enda chansen att gå på sådana partyn. Ändå kunde jag inte bara planlöst låte mina ben ta mig dit. Konditionen är det inget fel på. Rädd är jag inte, överlevde jag tundran så överlever jag ett par kilometer på stranden.
Hunsad av min fru blir jag inte heller så alla vägar öppna alla ljus gröna, men i hjärnan ett stort rödljus. Jag ställer mig istället lite bekvämare och blickar ut över havet och funderar över min rädsla.

Att känna sig utlämnad, inte känna igen sig är en känsla ständigt återkommande i GOA.
Man kan resa till många turistorter och vara säker på vad man får men inte här. För att inte tjat ut texten med ett “varför” och ett “frågetecken” så skall jag förklara mina tankar som faktiskt fick mig att fundera på riktigt. Fundera så ordentligt att jag nu hör samma basgång fast jag sitter och skriver utanför min hydda med en öl i handen. Jag slogs av tanken med att känna igen sig. Havet plaskar likadant känner jag när jag står framför det. Om jag håller för näsa och öron samtidigt som jag sluter mina ögon så kan sanden ha varit Falsterbo eller liknande. I årtusenden har folk grubblat som jag gjorde. Gudar dyrkades i brist på annat. Andra sökte svaren i stjärnorna. Religoner här är lika snurrigt som kaffekopparna på liseberg. En salig blandning av Hindu, Muslimer, Kristna men mest en avgudan av den inhemska valutan, så där stillades inte mina funderingar.

När jag nu stod i dagens andra vägsjäl så vände jag mig nu mot stjärnorna. Exakt som våra förfäder säkert gjorde. Dom ser ju likadana ut, samma stjärntecken som folket jag saknar hemma tittar på. Samma måne som min mor förklarade var det var för nått. Fast allt upp och ner.
Helt plötsligt så var jag hemma på min balkong, tittandes upp i himlen. Månen rakt ovanför grantopparna. dom vanligaste stjärntecknen under. Jag öppnade ögonen, framför mig månen fast upp och ner. Bakom mig stjärntecknen, jag försökte tänka mig hur det skulle ha sett ut hemma.
Karlavagnen över fabrikerna på andra sidan älven och månen hängande upp och ner.
Då slog det mig att det är exakt så det här landet känns. Samma saker i grund och botten men tvärtom. Skakar man på huvudet så betyder det ja. Vänder blicken bort mot festen som spelar DJ Tiesto. Bakom mig står en ensam beachshack ägare som förmodligen tror att jag rökt brass och gått vilse från festen. Åt andra hållet ser jag strandsnutten som leder till min hydda.
För en stund så känner jag mig lite hemma. Ägnar en sista tanke åt hur jag själv hade reagerat för femton år sen om jag visste att jag idag på paradisets strand skulle vända på klacken och gå hem till hyddan.

Saker är inte alltid som i drömmarna, det är kanske därför som jag väljer att fortsätta drömmen om
Ravepartyt på en strand i GOA. Eller så går jag dit i morgon.. Vem vet. Med dom tankarna så vände jag på klacken och gick hemåt. Med tonerna av DJ Tiesto så kom jag någonstans vid det röda gruset ¨på hur mycket jag saknar min gitarr.. Jag kanske inte behöver bevisa för någon längre att jag minsann var på raveparty I GOA..

Jag var ju illa fall nära..

Det som göms i snö.

Har bloggare helgledigt? Jag tänkte ha det i alla fall. Men när jag rotade igenom mina 64gb bilder så fick jag för mig att göra en liten serie. Jag känner mig fåordig idag så jag säger varsegod och låter bilderna tala.



När du känner dig kraftlös.



Du kanske inte tror på produkten du säljer på jobbet.



Medans dina kompisar verkar göra det.



Livet kanske känns trassligt.



Det kan kännas som om folk ställer omänskliga krav på dig.



En känsla av att inte platsa in sköljer över dig.



Du känner dig ensam och liten i mörkret.



Du känner lukten av nått gott men vet inte var det kommer ifrån.



Tänk då på att inte få panik, Det är bara att resa upp en hand och vänta på hjälp.
Tänk också på att aldrig simma ensam.