Ett rop ifrån botten av graven.

Hej. Kommer ni ihåg mig? Jag är en neurotisk, hypkondrisk och konfliktssökande kille (gubbe) på 32 jordsnurr. Jag gillar att spy upp mina bittra betraktelser av något som inte nödvändigtvis var av bitter karaktär på försvarslösa bloggläsare. Gillar lugna hemmakvällar där jag gärna försöker smitta min fru med min hypokondri. Promenader i skog och mark är också trevligt sålänge jag får någon personlig vinning av det, dvs helst för mig själv.

Låter trevligt va? Nu var det inte riktigt så min profil såg ut på den siten som förde ihop mig och min fru, men om det finns ställen/situationer som bör ljuga i så är det väl ändå:

1: Kontaktsidor på nätet
2: Anställningsintervjuer (hejsan chefen)
3: När det står en ful herre med en pejlingsutrustning utanför din dörr med frågan:
-Har du betalt din tv licens?

Men emellan alla bittra rubriker och sura blogginlägg så är jag glad.
Glöm inte att ni är här av egen fri vilja och om ni inte hade varit beredda på att läsa skiten så skulle ni nog sitta och läsa lögner på Aftonbladet istället.

Så varför börja skriva efter ett sån långt uppehåll?
Har bitterheten blåst bort med det nya året som kom?
Är det ett år med nya möjligheter som folk utan framtidstro brukar säga?.

Nejdå. Jag är lika bitter som vanligt emellan varven, men med skillnaden att jag idag behövde släppa på övertrycksventilen. Det är viktigt att göra det ibland, annars smäller det. Kolla på alla självmordsbombare, troligtvis folk som borde börja blogga istället för att spränga sig själv i luften.

Så likt den isländska vulkanen med ett namn som inte går att stava men låter som en riktigt jobbig sjukdom på ett riktigt jobbigt ställe så får jag nu ett utbrott.
Så min aska täcker nu mina läsare och lämnar dom med dammlunga och en vy över ett kontrastlöst samhälle.

Nu skojade jag iofs bara i ett test om hur långt ni orkade läsa. Jag är inte såååå bitter men jag låter Kissie och blondibella skriva gulliga bloggar medans jag inriktar mig på det onda här i livet. tyvärr så har jag nu troligtvis tappat dom läsare som inte orkade vidare. Då får jag tacka för den här tiden och hoppas att ni hittar till en trevligare blogg. Till er som är kvar (Pappa, Heffler och chefen) så får jag tacka för tålamodet.

På tal om att täcka landskap, så skulle jag vilja fråga om ni har märkt att det som en gång var äcklig snö nu har blivit ännu äckligare is täckt av ett omöjligt äckligare lager av vatten? Men det finns positiva saker med det, som att folk äntligen slutar skriva hur vacker snön är på sina statusrader på Facebook. Men om ni fortfarande tycker att den är vacker så är det bara att ta på våtdräkten och komma hit med länspump och ishacka och insupa det sista den här vintern har att bjuda på.

Men det bästa är att den onda varelse som kör plogbilen utanför mitt hus äntligen kan sluta med det, så ledsen grabben, du lyckades inte i år heller. Du måste helt enkelt lyckas med mer än en 1,5m vall av snö framför min uppfart för att bryta min rygg.

Nu skulle jag egentligen runda av detta inlägget med en bild på snön utanför, men eftersom jag troligtvis skulle ha trillat och skadat mig och kameran på min skridskobana/parkering så postar jag istället en bild på en hund som istället för att fullfölja sin tävling i agility satte sig och klämde ut en kabel av astronomiska dimensioner strax innan målgång. Om det var dåliga tävlingnerver eller om han bara beslutade sig för att skita i det, förtäljer inte historien. Men jag kan lova att det var roligare att se ägaren och publikens reaktion än vad det har varit att läsa detta inlägget.


Bilden är tagen på Svenska mässan idag under en tävling.

Nu skall jag bege mig ner till vardagsrummet och ta mig en whiskey och se om man kan smälta snö med arga blickar.