Krig på Tapasfronten!

På många fronter är människan givmild, i vissa fall även när det gäller mat.
Där har dock jag ett stort problem. Detta diskuterades idag när jag och min fru åt Tapas på en restaurang, jag kan bara inte dela mat med någon.
Annars tror jag att jag uppfattas som en givmild person. Men har du nångång sett ett lejon äta en antilop eller liknande, Just det ETT lejon! Det är inte så vanligt att han säger till resten av klungan: "kom igen nu, det finns mat till alla". Lite av den uppfattningen är jag av med, tex om Min fru frågar om jag vill dela på en pizza. Man delar inte en pizza med mig, Man äter upp halva MIN pizza.

Åter till tapasincidenten. Jag plöjer som vanligt igenom menyn och väljer ut dom fetaste rätterna, sätter mig sen för att vänta på min frus minutiösa arbete med att komponera sina mål. Att se henne (och hennes syster med för den delen) läsa en tapasmeny är att som att se en dyslexier lösa korsord. När hon/dom har bestämt sig kommer alltid frågan om vad jag har beställt och om att det inte borde gå att komponera ihop på ett annat sätt. Tex om du tar 1,4,7,15och45 så tar jag 2,3,6 och vitlöksbröd så kan vi dela på 1,7 och 6.

Är det ett sudoku vi löser eller beställer vi mat tänker jag då.
Jag hade en bra setup innan det blev matematik av det. Sen vet jag innerst inne att jag skulle vinna på det, när det kommer till att äta så är jag överlägsen. Det går fort och kvantiteterna är det inget fel på heller. Min fru äter dessutom lika mycket som en magsjuk Guppy. Men det är en bit av kontrollen som jag tappar, tänk om mina flottiga bläckfiskringar råkade bli två korslagda spenatblad med en droppe olivolja på! Eller att jag får kalla drakögon spända i mig när jag råkar passera 33% på potatisen. Nej säger jag, jag tänker fortsätta att bygga barriärer på tapasborden. Mycket i livet kan jag dela, som ekonomi, möbler sjukdomar och husdjur.

Men för er egen skull rör inte min mat!