Helt utan pardon drog vintern från helvetet in. Efter att ha visat hela gräddan på klimatmötet att globaluppvärmning kan vara lite överdrivet, så lämnade den oss begravda under ett snötäcke som vi sällan skådat. Det lät lite dramatiskt det där, och framförallt osant. Jag och min fru satt på ett plan till Indien. Väl där gottade vi oss över hur kallt ni hade det medans vi svor över hur vi brände oss på sanden.
Den kontrastlösa vintern kändes långt borta när vi promenerade runt i färgernas land.
Vi var dessutom i vår enfald helt säkra på att vi skulle komma hem till ett slaskigt Göteborg efter tre veckors smekmånad. Vad vi blev chockade när vi kom hem. Det såg ut som om nån hade lindat in hela Sverige i sockervadd. Så även vi fick känna på atomvintern.
Jag gillar iofs vintern med, men den saknar det där lilla extra. Värmen!!
Den är vacker men jag nöjer mig nog att se den på bild, så ett par bilder knäpptes innan jag sprang in igen för att vänta ut den sega vintern.
Så vad har detta att göra med en rostig bil?
Jo liksom bilen som blev täckt av vintern så blev den lite rostigare, men man märker det inte förrän vintern har dragit förbi och snön smällt.
Exakt så känner jag mig nu. Jag är nyligen upptinad men fortfarande kall.
Jag är rostig och rasslig men i alla fall inte fastfrusen.
Exakt som den gamla bilen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv nått intelligent här, är det inte intelligent så får du gärna skriva det ändå. Det får mig att verka smartare...