Gammal skåpsmat från Goa.

Hittade min text som jag skrev i Morjim som ligger i Norra Goa.
Detta är ingen novell utan exakt så som jag kände den stunden.
Den resan gick stundvis i tankarnas tecken. Om det berodde på att jag var nygift eller att jag befann mig i paradiset låter jag var osagt. Lägger även till ett par bilder på
exakt det stället som jag befann mig på när detta utspelades en natt i Januari 2010.



Ett fullständigt dån av ljud möter mig. Var för sig klart hanterbart, men tillsammans ett dån.
Syrsor, ryssar som festar till något som låter som porrfilmsmusik. Ett par hundar slåss så pass nära att jag fick dom båda i knävecket. Skrek till av rädsla men blev snart lättad över att dom var upptagna av att bita varandra och inte mig. Rädslan la sig fort och ersattes av min vanliga ångest som gnagit i mig under dagen. Men varför ångest? Jag är i paradiset som alla talar om, Är det min rädsla över att min fru ligger matförgiftad men vid gott mod i hyddan? Uppvaknandet efter hundarna fick mig på andra tankar. I samma stund som min rädsla kanaliserades mot dom försvann mina egna spöken..



Jag bestämde mig för att gå vidare mot ett speciellt ljud. Långt borta överröstades ryssar, hundar och syrsor av basgångar. Alla med en medioker språkförståelse förstår att GOA-techno kommer från GOA. Detta pratar folk om som hippies på 60-talet pratar om woodstock, Så om man är i GOA och hör GOA-techno från en strand i idylliska paradiset borde man inte gå dit då?
Förvånande nog så vägde jag en stund innan jag beslutade mig för att plocka med mig kamera, plånbok och cigaretter och följa basgångarna.

Där den röda grusgången blev mjuk sand stannade jag för att lokalisera ljudet. Jag hade tydligen iom min placering lyckats isolera bort ryssarnarnas festande.. Hundarna hade nog kommit till nått samförstånd i att man inte slåss på paradisöar. Jag själv stod i ett vägsjäl, Antingen gå ner till stranden där jag hittar. Det är ca 100 meters omväg. Eller bara ta sikte och gå bakom alla beach-shacks, med fördelen att jag slapp ha dåligt samvete att jag inte stannar på varje schack och köper en öl trots alla påhopp från ägarna. Fumlande på kameran med att tända AF-lampan så jag ser vart jag sätter mina fötter upptäcker jag att det är lönlöst att få igång den. När jag ger upp tillslut så slår det mig. Jag är så rädd för bakteriefloran i paradiset så att jag dränker mina händer i alcogel innan jag tar en snus. Men att stå mitt i en kolsvart tundra full av löshundar insekter och kanske folk som gärna hade haft min kamera om dom bara var där skrämmer mig inte. Varför?

Jag fortsätter att gå mot ljudet. Tänker på när jag var ung och gick på ravepartyn. Där snackades det om dom otroliga festerna på goa. Man såg upp till dom coola killarna som varit där. Samma beundran som unga hippies hade till “dom äldre” som minsann var i woodstock.
Jag som har mina rötter i den elektroniska musiken borde med andra ord vara väldigt nära paradisets paradis. Spänningen uteblev dock eftersom verkligheten försvann samtidigt som sanden tog slut.
Jag stod nu mitt i sandväxterna och syrsorna överröstade för första gången basgången. Jag fick helt enkelt tänka om och orientera ner mig till stranden igen. Efter att ha artigt avböjt en öl på första shacket så stod jag nere på stranden och blickade bort över den kilometerlånga stranden.


Här nånstans började tankarna som fick mig att göra ett val som jag aldrig hade förlåtit mig själv för om det inträffat för femton år sen. Jag började väga om det var värt att gå hela vägen bort.
En hotellägare som jag träffade i början på veckan förklarade att i Morijm är det nästan enda chansen att gå på sådana partyn. Ändå kunde jag inte bara planlöst låte mina ben ta mig dit. Konditionen är det inget fel på. Rädd är jag inte, överlevde jag tundran så överlever jag ett par kilometer på stranden.
Hunsad av min fru blir jag inte heller så alla vägar öppna alla ljus gröna, men i hjärnan ett stort rödljus. Jag ställer mig istället lite bekvämare och blickar ut över havet och funderar över min rädsla.

Att känna sig utlämnad, inte känna igen sig är en känsla ständigt återkommande i GOA.
Man kan resa till många turistorter och vara säker på vad man får men inte här. För att inte tjat ut texten med ett “varför” och ett “frågetecken” så skall jag förklara mina tankar som faktiskt fick mig att fundera på riktigt. Fundera så ordentligt att jag nu hör samma basgång fast jag sitter och skriver utanför min hydda med en öl i handen. Jag slogs av tanken med att känna igen sig. Havet plaskar likadant känner jag när jag står framför det. Om jag håller för näsa och öron samtidigt som jag sluter mina ögon så kan sanden ha varit Falsterbo eller liknande. I årtusenden har folk grubblat som jag gjorde. Gudar dyrkades i brist på annat. Andra sökte svaren i stjärnorna. Religoner här är lika snurrigt som kaffekopparna på liseberg. En salig blandning av Hindu, Muslimer, Kristna men mest en avgudan av den inhemska valutan, så där stillades inte mina funderingar.

När jag nu stod i dagens andra vägsjäl så vände jag mig nu mot stjärnorna. Exakt som våra förfäder säkert gjorde. Dom ser ju likadana ut, samma stjärntecken som folket jag saknar hemma tittar på. Samma måne som min mor förklarade var det var för nått. Fast allt upp och ner.
Helt plötsligt så var jag hemma på min balkong, tittandes upp i himlen. Månen rakt ovanför grantopparna. dom vanligaste stjärntecknen under. Jag öppnade ögonen, framför mig månen fast upp och ner. Bakom mig stjärntecknen, jag försökte tänka mig hur det skulle ha sett ut hemma.
Karlavagnen över fabrikerna på andra sidan älven och månen hängande upp och ner.
Då slog det mig att det är exakt så det här landet känns. Samma saker i grund och botten men tvärtom. Skakar man på huvudet så betyder det ja. Vänder blicken bort mot festen som spelar DJ Tiesto. Bakom mig står en ensam beachshack ägare som förmodligen tror att jag rökt brass och gått vilse från festen. Åt andra hållet ser jag strandsnutten som leder till min hydda.
För en stund så känner jag mig lite hemma. Ägnar en sista tanke åt hur jag själv hade reagerat för femton år sen om jag visste att jag idag på paradisets strand skulle vända på klacken och gå hem till hyddan.

Saker är inte alltid som i drömmarna, det är kanske därför som jag väljer att fortsätta drömmen om
Ravepartyt på en strand i GOA. Eller så går jag dit i morgon.. Vem vet. Med dom tankarna så vände jag på klacken och gick hemåt. Med tonerna av DJ Tiesto så kom jag någonstans vid det röda gruset ¨på hur mycket jag saknar min gitarr.. Jag kanske inte behöver bevisa för någon längre att jag minsann var på raveparty I GOA..

Jag var ju illa fall nära..