Kryosömn och dinosauriearmar

Jag måste ha lagt mig i en mycket onaturlig ställning för att inte bli för bekväm i mitt möte med sängen. Detta hjälpte dock föga, John Blund drog fram som en tysk pansaröverste med segervittring. Kryosömnen var ett faktum och jag seglade iväg till drömmarnas land helt ovetande om att jag hade lagt mig på båda armarna. Nu är det så att jag redan har opererat min ena armbåge för nervförträngning, så jag är extra känslig för domningar.

I andra delen av stan gör sig fru L redo för hemgång, kontorslandskapet har under dagen tvingat ner henne på en social nivå som hon normalt inte fungerar på. Hon har gjort något som hon inte är van vid nämligen att uppföra sig som folk ( i positiv mening). Så på vägen hem sprudlar hon över att hon snart är hemma. Kanske tänker hon på om hennes tomater har mognat i växthuset, kanske på en diabolisk plan över att ta över världen för att förvandla det till en odlingslott.

Men troligtvis går tankarna på hur hennes stora entré skall gå till när ytterdörren slits upp på ett gångjärndräpandee sätt.

Ridå upp:

Dörren slits upp och synapserna i Fru L´s hjärna kokar över, härdsmältan är ett faktum. Reaktor 2 I L´s hjärna har slutat fungera, Tjernobyl hade skämts i jämförelse. Det nu enda sättet att komunicera med omvärlden är genom tonala utstötningar i rim i en smärtsamt hög volym.

I en annan del av huset:

Hon tog min drömvärld! Hon frågade inte ens om lov! Ett artigt sätt att göra på hade varit att fråga:
- Skulle jag möjligtvis kunna få smaka på din kryosömn?

Att vakna upp ur en Astral kryosömn tar tyvärr lite tid. Man måste först räkna ut vilken planet man befinner sig på för att sedan gå in på lite mer existentiella frågor, som om man överhuvud taget lever, eller om man verkligen finns. I det stadiet är det två saker som gör mitt uppvaknade till en tuff match:

1. Jag har fått dubbelsidig dinosauriearm. Alltså somnat på båda armarna till den grad att dom inte går att manövrera. tänk er en T-rex med sina stumpar hängade från överkroppen så slipper jag googla fram en bild.

2. Jag har en känsla av att nått inte står rätt till, ungefär som om man skulle vakna av att huset står i lågor. I alla fall av fru L´s vrål att döma.
Detta handlar alltså inte om ett litet höst-vrål ( Ronja Rövardotter ) utan av en lite mer postapocalyptisk natur.

Nu fyra timmar efter känner jag mig hyfsat återställd, dock finns lite av panikångesten kvar, jag har även en känsla av att jag finns.

Men om jag får välja mellan en fru som kommer hem och gör en sådan här enré, mot en som kommer hem och gnäller om strumpor på golvet, eller ännu värre en som man inte märker när hon kommer hem så tar jag min apocalypsfru vilken dag som helst. Trots dinosauriearmar och apocalypsvrål.

Man kan i alla fall skratta åt det efteråt.

Bifogar en bild på galningen nedan.



Tycker också att det är högst relevant i detta inlägg att visa hur det ser ut när ett rådjur klipper en kabel.